• Startsidan
• Artiklar
• Gårdar till salu
• Privatannonser
• Företagsannonser
• Om Länstidningen
• Kalender
• Forum
• Kontakta oss

• Boxholm
• Finspång
• Kinda
• Linköping
• Mjölby
• Motala
• Norrköping
• Söderköping
• Vadstena
• Valdemarsvik
• Ydre
• Åtvidaberg
• Ödeshög

 

Mikael Billemars krönikor

Mikael Billemar, komminister i Charlottenborgskyrkan, Motala församling, skriver varannan vecka en krönika på Länstidningens familjesida. Här bjuder vi på korta smakprov ur hans filosofiska, tänkvärda och lärorika betraktelser.

ATT UPPTÄCKA SIN FANTASTISKA STAD MED TURISTENS ÖGON

På nationaldagen i år förärades jag Motala Tidnings utmärkelse ”Årets vardagshjälte i Motala”.
En av de finaste utmärkelser jag någonsin fått och något jag kommer att leva på länge. I utmärkelsen ingick en gåva, jag och min fru skulle få tillbringa ett dygn som turister i Motala. Någon kanske kan tycka att det inte låter så upphetsande att turista i sin egen stad, men det är fel. Efter att i helgen ha avnjutit turistdygnet kan jag vittna om att det var en verkligt stor upplevelse att få se Motala med turistens ögon! Dygnet inleddes med incheckning på anrika hotell Statt i Motala. I ett vackert och smakfullt inrett rum med utsikt över torget och hamnen skulle vi få husera under detta dygn. Till min särskilda förtjusning såg jag att det fanns badkar på rummet, en lyx för den som inte har ett sådant hemma! Efter incheckningen bjöds det middag på gourmetrestaurangen Bella Notte i gamla bankpalatset bredvid Motala kyrka. Krögaren bjöd frikostigt från menyn och man blev inte på något sätt besviken över husets läckerheter. Lagom till middagens avslutning ök det upp en Rolls Royce cabriolet, en av Motormuseets klassiska rariteter, som kom för att köra oss till Lokverkstaden och kvällens föreställning av ”Teaterbåten”. En sådan bedårande Hollywoodsaktig teaterentré kommer man väl aldrig att få uppleva igen!

Fortsättning publicerad 20100903

DET STORMAR I VATTENGLASET

Det är inte varje dag som Svenska kyrkans företrädare går ut i massmedia och startar en
landsomfattande debatt.När det händer är det ofta välavvägt och befogat. Men i det senaste fallet kändes det snarare som om man blåste upp till storm i ett vattenglas. Jag syftar på den debatt som gick ganska upprörd och het inför kronprinsessans bröllop i juni. Victoria önskade att pappa Kungen skulle leda henne fram till altaret och där överlämna henne till hennes blivande make, enligt gammal anglosaxisk tradition.

Kritiken var i huvudsak tvåfaldig. Dels
hävdades det att denna sed inte var förankrad i svensk tradition, att sedvänjan aningslöst importerats genom att svenskarna tittat för mycket på engelska och amerikanska filmer, dels hävdades att själva symboliken i sedvänjan var förlegad och kvinnoförnedrande. Att pappan leder in sin dotter och överlämnar henne till sin blivande make kan tolkas som ett uttryck för en gammal patriarkal syn, att kvinnan är mannens egendom och vid vigselakten, så att säga,
symboliskt byter husbonde. Mot detta framhölls att i den svenska traditionen går mannen och kvinnan in tillsammans, som två jämlika parter i det nya förbundet.

Fortsättning publicerad 20100827

FRÅN VÄNTRUM TILL GALLERIA

För ett tag sedan åkte jag tåg till Uppsala. Jag brukar göra det ett par gånger om året, så jag är relativt bekant med järnvägsmiljön i och kring Uppsala. När jag klev av tåget denna sommar upptäckte jag genast att det hänt något radikalt. Uppsala har fått en ny järnvägsstation. Det gamla stationshuset låg tomt och ödsligt kvar på sin plats, omgärdat av byggstaket och ställningar, förvandlat till ett renoveringsobjekt.

Det gamla stationshuset såg ut som de flesta stadsstationshus gjorde i vårt land, som en gammal herrgårdsbyggnad i gul-beige färg, med några små tornliknande utväxter på taket. Invändigt dominerades huset, som i alla stationshus, av ett stort väntrum med kaklade väggar och bruna träbänkar. Vid väntrummets ena kortsida fanns det andra stora rummet i huset, biljettkontoret, där några bistra herrar i blåa skjortor och mörk slips sålde tågbiljetter med hjälp av en gigantisk elektrisk apparat som kallades datamaskin och påminde om manöverbordet på ett kärnkraftverk. Efter några kraftiga tryck på stora knappar satte en matrisskrivare mycket ljudligt igång med att skriva ut biljetterna.

Fortsättning publicerad 20100806

ATT LYFTA OCH LANDA PÅ LIVSRESAN

Alla som har tonåringar hemma vet hur komplicerat det kan vara att försöka fungera som vuxen medvandrare till dessa. Man vill så gärna dela med sig av sina egna erfarenheter, både viktiga upptäckter från de segrar man gjort och tankeställare från de motgångar man haft i livet. Ofta får man då, i sina mest välmenta stunder, höra från sina telningar, att tiderna är annorlunda nu, att de erfarenheter man själv gjorde för ”hundra år sedan” inte är tillämpbara på dagens verklighet. Må så vara. Visserligen var man ju själv tonåring i en tid som varken kände till mobiltelefoner, internet eller Facebook. Och visst kan det framstå som lite löjeväckande för dagens ungdomar när man berättar att man själv en gång hoppade jämfota av ivrig fascination när den svartvita TV-apparaten byttes ut mot en färg-TV. För att inte tala om den dagen då den gamla svarta backelittelefonen med rullskiva byttes ut mot en likadan svart backelittelefon med tryckknappar.

Det krävdes inte mycket för att roa oss gamlingar, om man lyssnar till dagens ungdomars omdömen. Men mitt i all tidens föränderlighet finns ändå bestående lärdomar att föra vidare, det är min absoluta övertygelse.Utifrån alla de tusentals erfarenheter man gjort på livsresan har det faktiskt utmejslats vissa generella iakttagelser, vissa principer och handlingsmönster, som trots all olikhet för övrigt, ändå tycks stå sig och alltjämt verkar kunna fungera som kompassnålar på den fortsatta livsresan.

Fortsättning publicerad 20100723

AVATAR OCH DEN PROBLEMATISKA MÄNNISKAN

Efter att äntligen ha sett James Camerons nya storfilm Avatar finner jag återigen anledning att i min krönika reflektera lite kring den fantasieggande genren Science Fiction. Det är ju inte någon ny och originell tanke att denna genres filmer ofta säger något väsentligt om den tid i vilken de kommit till, om hur människan ser på sig själv och hur vi ser på det som är annorlunda. I Science Fiction förläggs det annorlunda ut i rymden och det uppenbarar sig för oss i form av rymdvarelser eller rymdfenomen som t ex meteoriter. Filmernas stora poäng är att skildra mötet mellan människan och det annorlunda. Är ett sådant möte möjligt och hur går det i så fall till?

I filmen Alien var rymdvarelsen en uppenbarelse av det annorlunda som renodlad ondska, ett groteskt monster som ville förgöra oss. Denna typ av renodlad ond rymdvarelse dök åter upp igen, tjugo år senare, i filmen Independence Day. I båda dessa filmer visar människan sin heroiska förmåga att modigt konfronteras med och bekämpa dessa onda hot. Människan segrar över ondskan. Människan har imponerande förmåga, hon kan om hon bara vill, det är filmernas stora sensmoral.

Fortsättning publicerad 20100709

NELSON HÅLLER HOV PÅ CIRKUS

Om man skall tro tidningarna så skedde det inget annat i Stockholm under juni månad i år än förberedelser inför kungabröllopet. Jag kan dock vittna om att ytterligare åtminstone en oförglömlig händelse ägde rum under denna månad. Måndagen den 14 juni gästades nämligen Stockholm av en av de verkligt stora hjältarna och respekterade seniorerna inom populärkulturen, 77-årige Willie Nelson från Texas, USA. Willie Nelson brukar beskrivas som countrysångare, men hans meritlista kan göras betydligt längre än så. Inom musiken behärskar han till fullo, förutom country, också blues, reggae, jazz, folkmusik och gospel. Dessutom är han författare till ett flertal böcker, poet, skådespelare och välkänd aktivist.

Han har under åren vunnit stor respekt som en folkets man, en person som ständigt engagerat sig för den lilla människan. Så tog han t ex initiativ till ”Farm Aid” konserterna, till stöd för kämpande småjordbrukare i USA. När han själv hamnade på ekonomiskt obestånd genom en enorm skatteskuld, ställde människor hängivet upp för honom, köpte hans konkursbo och gav det tillbaka till honom!

Fortsättning publicerad 20100624

KRIG OCH RELIGION

Det hävdas ofta i debatten att religion är en av de vanligaste orsakerna till krig och konflikter
världen över, både i historien och i samtiden. Flera undersökningar visar också att många människor förknippar just krig och religion med varandra. ”Religionen har bara skapat krig och elände”, är en ganska vanlig uppfattning idag. En nyligen utkommen studie visar att detta samband i stort sett är helt fel. Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, har, på uppdrag av Försvarsmakten, undersökt sambandet mellan krig och religion och hans slutsats är i stort sett entydig. Bara fyra av de 75 största krigen genom historien har haft en utpräglat religiös dimension. Olika nationalstaters strävan efter politisk dominans och ekonomisk makt har varit en betydligt större orsak till krig i historien. Ett fenomen som särskilt sticker ut i detta sammanhang

Fortsättning publicerad 20100528

KÄRLEKEN, VÅREN OCH GODTROGENHETEN

Det finns en gammal svensk schlagermelodi med den frejdliga refrängen,”Det är våren, ja det är våren, som har kommit igen, och med den kärleken”. Sångtexten lyfter fram ett fenomen
som väl många känner igen med glädje. Kärleken mellan människor gror gärna parallellt med naturen.Därför ser man så många nyförälskade par just nu kurtisera omkring i den nyutsprungna grönskan. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan aspekt där kärleken och våren samspelar och liknar varandra. Det gäller de båda fenomenens koppling till godtrogenheten. Många rynkar nog instinktivt på näsan när man hör ordet godtrogen. För många har det ordet en association till naivitet, att vara lättlurad och okritisk. Så kan det förstås också vara, men jag vill hävda i min krönika idag, att utan ett stort mått av godtrogenhet blir det goda livet omöjligt att leva.

En av kärlekens allra mest grundläggande kännetecken är viljan att ge av sig själv till någon annan. I den rena kärleken är denna vilja oreserverad, utan baktanke och beräkning. Kärleken vill bara ge. Men detta givande sker i den godtrogna tron att den jag ger kärleken till inte kommer att missbruka min gåva, inte kommer att bedra mig eller använda det jag ger för egna syften. Jag ger av mig själv i den goda tron att mottagaren tar emot min gåva med respekt och glädje och dessutom är villig att ge tillbaka av sig själv på samma sätt. Men detta kan man aldrig på förhand säkert veta. Därför är kärleken alltid ett stort risktagande. Man ger allt, men man vet inte om man får något tillbaka. Man ger av det bästa och finaste man har, men man kan aldrig vara säker på att ens gåva inte kommer att missbrukas eller ignoreras. Kärleken är ett mycket högt risktagande som bara kan ske med ett stort mått av godtrogenhet. Men utan den godtrogenheten och utan det risktagandet skulle å andra sidan livet bli förfärande tråkigt och meningslöst.

Fortsättning publicerad 20100515

Meningen med att offra sig för någon annan

Vi har påskhelgen bakom oss. En helg då ett mycket grundläggande motiv i den kristna föreställningsvärlden står högt på agendan, nämligen Kristi ställföreträdande lidande, och hans försoningsoffer för vår skuld. Av flera skäl är detta ett av de allra svåraste ämnena att tala om och förstå i vår tid. Många människor vänder sig instinktivt emot detta föreställningskomplex och menar att det är en primitiv kvarleva från medeltiden. Ibland försöker man också från kyrkligt håll att tona ner detta motiv i påskförkunnelsen och istället enbart tala om livets seger över döden eller godhetens seger över ondskan. Men tänk om vi ändå skulle försöka oss på vågspelet att undersöka om det på något sätt går att utvinna mening i talet om ställföreträdande lidande och försoningsoffer.

Låt oss börja med ett tankeexperiment. Om jag utfört en kriminell handling och blivit överbevisad i domstol och dömd enligt rådande rättspraxis, så är det till ingen nytta för mig, om det skulle komma in en törnekrönt konung med ett kors över axeln i rättssalen och säga: Jag offrar mig för den skyldiges skuld. Jag tar på mig straffet. Den skyldige och dömde är fri att lämna domstolen och gå! En sådan manöver skulle helt enkelt inte lyckas. Vårt rättstänkande skulle instinktivt reagera mot detta. Vårt juridiska rättsväsende kräver att den skyldige själv sonar sitt straff, själv betalar sin skuld till samhället och den drabbade.

Fortsättning publicerad 20100430

Jesus, Alfons, Mållgan och jag

Kyrkans viktigaste och största högtid, Påsken, är över för i år. Det är varje år en alltid lika utmanande uppgift för varje kyrkligt engagerad person att försöka gestalta detta omskakande och i grunden ofattbara budskap, för sig själv, och för sin församling. Det är dags att utvärdera årets försök.

I Charlottenborgskyrkan har vi kvar den gamla seden med Passionsandakter. Det betyder att vi under några kvällar i fastan samlas för att tillsammans läsa valda stycken ur berättelsen kring Jesu lidande. Det kan tyckas som en smått makaber tillställning, att läsa om hur en oskyldig människa hånas, torteras och dödas inför en cynisk och skrålande människomassa. Men dessa små stunder, präglade av stillhet och allvar, har en påtaglig förmåga att skärpa blicken för lidandet i världen. Om jag vågar höra det tragiska som berättas i Bibeltexten kanske jag också vågar se det tragiska som händer i världen idag, både långt borta och nära. Vågar jag se och förstå, kanske jag också vågar ställa mig frågan vad jag kan göra för att lindra nöden i världen?

Fortsättning publicerad 20100416

Townes Van Zandt

Det är tur att man har vänner som kan bredda ens horisonter och få en att upptäcka nya världar. För ett tag sedan kastade jag fram en fråga till en vän i countryrockgruppen Landlord i
Motala, om de hade lust att göra en ny musikgudstjänst i Charlottenborgskyrkan. Tanken var att den skulle ligga under fastetiden och vara en slags modern passsionsandakt. Temat skulle fokusera på att härda ut i livets prövningar och lidande. Min vän föreslog då genast
att vi skulle använda sånger av Townes Van Zandt. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men efter att ha lyssnat igenom några skivor var jag helt med på tåget. Detta kunde verkligen bli något spännnande! Townes Van Zandts livshistoria är på sätt och vis en enda lång passionshistoria. Han föddes 1944, i en anrik och förmögen oljefamilj i Texas. Redan tidigt stod det dock klart att han var en outsider som inte passade in i familjens norm. Det upptäcktes att han led av manodepressivitet och vid en insulin- och elchocksbehandling
under collegeåren förlorade han det mesta av sitt minne från sin barndom. Sjukdomen ledde honom tidigt in i olika former av missbruk och långa tider var han djupt självdestruktiv och utslagen. Men han hade förmågan att gestalta mörkret på det mest kreativa sätt. Hans vackra men mycket smärtsamma sånger, visar, att sångskrivandet och sången var hans sätt att försöka hantera sitt lidande. ”One-time friends I had a ma, I even had a pa. He beat her with a belt once cause she cried. She told him to take care of me, she headed down to Tennessee. It´s easier than just a-waitin´ ´round to die.” (“Waiting Around to Die”) Trots sina briljanta sånger blev Van Zandt aldrig känd annat än I de små sammanhangen och bland konstnärskollegor. Ofta spelade och sjöng han på barer med en publik mindre än femtio personer. Skivorna sålde inte heller något vidare. Men många av de verkligt stora artisterna insåg hans briljans och spelade in hans sånger, tex Bob Dylan, Norah Jones och Emmylou Harries. Van Zandt dog tragiskt nyårsdagen 1997, bara 52 år gammal.

Fortsättning publicerad 20100319

CASH IS KING!

Idagarna skulle den amerikanske legenden Johnny Cash ha fyllt 78 år. Detta faktum uppmärksammades storslaget då en helt ny skiva med tidigare outgivet material, ”Ain´t no
Grave”, släpptes, lagom till födelsedagen den 26 februari. Johnny Cash livshistoria är både obegriplig och välbekant. Bördig från en skotsk kungaätt emigrerade en förfader till Amerika
med en båtlast pilgrimer på 1600-talet. Hans farfar lär ha varit både predikant och revolverman i vilda västern! Själv föddes och växte Johnny Cash upp på föräldrarnas lilla bomullsplantage i
Arkansas i södra USA. Många har sett den Oscarsbelönade filmen om hans liv, ”Walk the
Line”, från 2005, och många har läst hans fascinerande självbiografi, ”Johnny Cash
– The Autobiography”, som också finns på svenska. Han har kallats en amerikansk ikon, ”The Ultimate American”, en av 1900-talets största artister, jämbördig med Frank Sinatra och Elvis Presley. Men han har också beskrivits som en vandrande motsägelse, ”The Man in Black and White”. Det sista epitetet anspelar på hans paradoxala dubbelnatur, å ena sidan våldsbenägen, radikalt provokativ och periodvis tung tablettmissbrukare, å andra sidan en from
kristen och ständig bibelläsare, kompis med Richard Nixon och Ronald Reagan och varm familjemänniska.

Fortsättniing publicerad 20100305

VÄGEN EFTER KATASTROFEN

Katastroffilmer har alltid haft en stor biopublik. Någonstans tycks änniskan känna en fascination över att på behörigt avstånd, och med en påse Popcorn i handen, få betrakta världens och civilisationens undergång. Ibland handlar det om Science Fiction-filmer, hot
från yttre rymden i form av stora meteoriter, som i ”Armageddon”, eller elaka rymdvarelser som anfaller, som i ”Independent Day”. Ibland handlar det om hotande naturkatastrofer, som i ”Day after Tomorrow” och ”2012”.Frågan är dock om vi inte fått den ultimata katastroffilmen nu, med bioaktuella amerikanska långfilmen ”Vägen”. Filmen är baserad på den Pulitzerbelönade romanen med samma namn, av författaren Cormac Mc- Carthy, och regisseras av John Hilcoat, med bl a Viggo Mortensen i en av huvudrollerna.

När jag fick boken i min hand i höstas, några månader före biopremiären, blev jag minst
sagt obehagligt berörd. En ofattbar episk dystopi, av en karaktär som jag aldrig förut upplevt! Alla katastroffilmer jag hittills sett har handlat om en hotande katastrof som nära nog utplånar
livet på jorden. Men i sista stund har det alltid dykt upp någon morsk hjälte som på något helt osannolikt sätt räddat planeten och civilisationen. Slutet gott, allting gott! Sensmoralen är tydlig. Vi kan vara lugna. Människan har kapacitet och förmåga att hantera de utmaningar och hot som dyker upp.

Fortsättning publicerad 20100219

SER DU STJÄRNAN I DET BLÅ

Ser du stjärnan i det blå?”, sjunger Benjamin Syrsa för oss varje julaftons eftermiddag när
Kalle Anka och hans vänner önskar oss God jul. Ser DU stjärnan i det blå? Den frågan kan tyckas retligt retorisk, men har blivit verkligt angelägen i vår tid.

En nyligen gjord undersökning visar nämligen att majoriteten av svenskar inte längre ser stjärnhimlen, så när som på ett litet antal särskilt ljusstarka stjärnor. Anledningen till detta är att de flesta av oss numera bor i stan, och eftersom stan ständigt är alltmer upplyst, dygnet runt, året runt, så fördunklas ljuset från stjärnhimlen. Vi ser som regel bara ett mörkt, disigt tak över oss.

Spelar det någon roll, då, kan man undra? Ja, menar jag. Det spelar en väldigt stor roll. Förlusten av närheten till stjärnhimlen berövar nämligen oss människor en unik existentiell erfarenhet, en erfarenhet som vi behöver för att rätt förstå vår plats i universum, och rätt förstå vad det är att vara människa. I alla tider har människor stått och förundrats, fascinerats och förfärats av den oändliga mängden ljuspunkter på den ofattbart stora stjärnhimlen.

Fortsättning publicerad 20100205

Domedagen låter vänta på sig

Vi genomlever just nu den kallaste vintern på många år. I över en månad har landskapet varit täckt av snö och frost och termometern har stadigt visat på minusgrader, ibland ner mot minus tjugofem. Många barn har för första gången i sitt liv fått uppleva en riktigt vit jul och kunnat ägna sig åt vintersporter hemma.

Av alla nyhetsuppslag som passerat revy denna vinter kunde jag inte undvika att särskilt lägga märke till ett, och samtidigt dra lite lätt på munnen när jag läste, att någon expert förutspådde en kommande ny istid på jorden. Är det detta vi har att vänta oss nu? Annars har det ju mest varnats för den globala uppvärmningen under de senaste åren. De mycket milda vintrarna som vi haft har också använts som illustration av den hotfulla tesen, att jorden allt snabbare håller på att värmas upp och att hela vårt ekologiska system därmed håller på att kollapsa.

För drygt tjugo år sedan talades det om en annan hotande naturkatastrof, nämligen säldöden i
Östersjön. Jag minns de alarmerande bilderna i media av döda och döende sälar som flöt iland längst våra kuster. Det spekulerades i orsakerna till denna katastrof, och ofta anfördes våra utsläpp av gifter i havet som den stora boven i dramat.

Fortsättning publicerad 20100122

Försoning med det som varit och mod att gå vidare

Nyårsafton för tio år sedan rådde en spänd väntan över hela världen. Nyårsafton inför millennieskiftet 2000 frågade sig många människor ängsligt om de befarade ”millenniebuggarna” skulle slå ut hela samhällsapparaten. Skulle hela det världsvida datornätet bryta samman på grund av tekniskt bräckliga konstruktioner? Skulle betydande ekonomiska värden gå upp i rök? Skulle flygplanen störta och tågtrafiken upphöra att fungera vid tolvslaget? Skulle människor i panik springa till banken för att ta ut alla sina tillgångar i kontanter och hela bankväsendet därmed göra bankrutt? Ingenting av detta inträffade. Farhågorna visade sig vara grovt överdrivna. Nyårsnatten 1999/2000 passerade nästan besvärande obemärkt förbi, sånär som på ett ganska stort festande, även om inte heller det blev så stort som förväntat.

Kanske var det inte så konstigt ändå, all den här rädslan och oron. Inför stora epokskiften i livet, som sekel- och millennieskiften, har människor i alla tider förväntat sig att något stort och omskakande skall hända. När människan upplever sig stå vid ett avgörande vägskäl, så darrar hon. Darrar när hon tänker tillbaka på det som varit, på konsekvenserna av det hon har ställt till med, och darrar när hon ser fram emot det stora okända oskrivna bladet som är framtiden.

Kommer framtiden att bli av, är framtiden ett hoppfullt löfte, eller är vår tid snart ute? Istörre eller mindre omfattning dyker förstås dessa existentiella frågor upp vid varje årsskifte. Även
vid detta årsskifte bjuder stunden oss att stanna upp och besinna vad det blev av det gångna året i vårt liv. Vad blev det av våra förväntningar? Hur har våra relationer påverkats under detta år? Har vi förlorat någon av våra nära och kära? Hur har vår hälsa påverkat oss? Har våra
kroppsliga eller mentala funktioner förändrats?

Fortsättning publicerad 20100108

Och sedan kom tomten i taxi!

På sextiotalet, när jag var så liten att hela världen rymdes i Östra Torps långa vita prästgård, med utsikt över havet och de vidsträckta åkrarna på den platta slätten utanför Trelleborg, då var jularna alltid magiska och ofattbart spännande. Jag kan inte minnas annat än att hela landskapet alltid lågt täckt under ett tjockt lager kritvit snö vid jul, och att det ständigt var gnistrande kallt. Medan mamma höll på att julstäda och pynta prästgården och pappa satt och skrev på julottepredikan, var jag och min lillebror ute och byggde snökojor och hade snöbollskrig, från morgon till kväll.

En förmiddag på lillljulafton, då vi var indragna i världens kosmiska snöbollsfight, stelnade vi plötsligt till av skräck. Det kom två mycket gamla damer stapplande uppför vägen, svartklädda och med käppar i båda händerna, på väg från det intilliggande ålderdomshemmet till kyrkogården, bredvid vårt hus, för att se efter anhörigas gravar. I våra fantasifyllda ögon trodde vi att det var två farliga monster från yttre rymden som kommit för att kidnappa oss. Snabbt som katten sprang vi iväg och hoppade ner i kyrkogårdens kompostbassäng för att undkomma faran. Gissa om vi skrek av skräck när en av damerna efter en stund kastade ner lite skräp i bassängen, rakt i ansiktet på oss. Undrar vem som blev mest rädd!

Fortsättning publicerad 20091218

Lucky lips och Hosianna

För en vecka sedan var jag på Globen och såg Cliff Richard and The Shadows. Under ett halvårs tid åker de runt på en världsturné och firar 50 år i musikbranschen! Tillsammans med 15 000 andra fick jag uppleva en synnerligen vital 69-åring med mycket välhållen röst, en röst som inte skulle gjort bort sig i något av dagens unga popband. Liksom på den gamla goda tiden flankerades Richard av The Shadows, ett alldeles bedårande och kompetent band, med gitarrvirtuosen Hank Marvin vid rodret.

Igår var jag i Charlottenborgskyrkan och tog emot Vadstena Folkhögskolas musiklinje. För tjugonde året i rad gästade de oss på Första Advent och framförde klassiska advents- och julsånger. Kyrkan var, som vanligt vid dessa besök, fullsatt till sista plats, och vi fick avnjuta de älskade sångerna under ett framförande som var både professionellt och besjälat. Det skulle förvåna mig om vi inte får se flera av dessa unga begåvningar på framträdande platser i det svenska musiklivet om några år.

Nu undrar kanske en del läsare, vad har Första Advent och vacker klassisk julmusik med Cliff Richard and The Shadows att göra? Jo, vid båda tillfällena fanns en mycket hög grad av igenkännande glädje. När man hörde ”Lucky Lips” och ”Living Doll”, liksom när man hörde ”Hosianna” och ”Dotter Sion” nickade många glatt igenkännande och drog liksom en suck av lättnad.

Fortsättning publicerad 20091204

Folkrock på domssöndagen

Domssöndagen tillhör inte de söndagar som brukar tilldra sig den största uppmärksamheten på året. Temat anses av många som alltför tungt, särskilt som man redan börjat förbereda sig för advents-och julmyset. Nuförtiden börjar ju julmarknaderna och julpyntet redan vid Allhelgona. Att i det läget prata om lidande, död och dom kan kännas lite malplacerat.

Vi försökte oss på ett nytt grepp i Charlottenborgskyrkan på söndagen före domssöndagen i år, en folkrockgudstjänst med Motalabandet Landlord. Bandet är etablerat sedan flera år inom nischen folk-, country-, bluesrock och väldigt genuint pregnanta i sitt uttryck. Vi ville undersöka om man kan behandla det riktigt svåra och tunga i en väldigt fri och otraditionell gudstjänstform.

Gudstjänststrukturen var mycket enkel. Vi hade valt ut sju klagopsalmer ur Bibelboken Psaltaren och sju traditionella amerikanska countryrocksånger, allt på temat ”Om livets förgänglighet”. Varje sång föregicks av en psaltarläsning och det blev på detta sätt en dialog, ett möte, kanske ibland en krock, mellan det Bibliska uttrycket och det musikaliska.

Fortsättning publicerad 20091120

Himmelshoppet speglat på jorden

Ännu en gång har vi firat Allhelgonahelgen. Åter har människor vallfärdat till våra vackra kyrkogårdar för att tända ljus och uppleva en stunds eftertänksam stillhet vid de anhörigas gravar. Jag besökte några kyrkogårdar under helgen och kunde konstatera att mängden besökare och mängden ljus inte avtagit. Vårt relativt nyåterfunna Allhelgonafirande verkar ha etablerat sig i vårt land.

Naturligtvis finns det många och goda skäl för detta. Rent allmänmänskligt så ligger det väl till i årstiden att ha en riktig ljusfest när det nordiska höstmörkret breder ut sig över vårt land. Eftersom helgen i stort sett sammanfaller med återgången till vintertid upplevs också mörkrets sotsvärta extra påtagligt just nu.

Men det är förstås vår relation till döden och de döda som främst står i fokus vid Allhelgona. För inte så länge sedan var det i det närmaste tabu att tala om döden i vårt land. I det rosenskimrande folkhemmet, där alla bekymmer och problem tycktes ha fått en välfärdspolitisk
lösning, fick man försöka förtränga döden, eftersom inga politiska beslut kunde upphäva dess ofrånkomliga realitet.

Fortsättning publicerad 20091106

En tidsresa bakåt till slutet på musikhistorien

När man är präst får man söka sig alternativa lediga dagar, eftersom man som regel arbetar på helgerna. Jag brukar vara ledig på en så udda dag som måndag och då brukar jag åka ut till min sanne musikaliske vän Fride, som bor i ett gammalt torp i skogen söder om Ödeshög och som också brukar vara ledig på måndagar.

Att resa till Fride det är verkligen som att ge sig rätt ut i den djupaste spenaten vid civilisationens gränsmarker. Den sista biten kör man på en hålig traktorstig, och inte så sälllan går det kreatur och betar mitt i vägen. När man kommer farande i sin bil tar de knappt notis om att de står i vägen utan tittar bara lojt på en med sin karakteristiskt talande ko-blick, ”och vad vill du då?”

Att resa till Fride känns också som att göra en tidsresa, en resa till en livsstil, ett lunkande lugn, en tag-dagen-somden-kommer atmosfär, som är mycket ovanlig idag. Därinne brukar det spraka från en värmande brasa, det luktar tjärved och kåda i hela huset. I köket sjuder det i någon gryta där Fride tillagar sina egenhändigt plockade svampar och bär. I vardagsrummet hänger allehanda exotiska musikinstrument på väggarna, mer eller mindre patinerade. Fride har dessutom en egen inspelningsstudio av det gamla analoga slaget, med stora rullbandspelare och kilometervis av rullband.

Fortsättning publicerad 20091023

Skördevespern och sinnlighetens välsignelser

Det finns en risk inom all form av religiositet att Gud och det andliga görs så abstrakt, osinnligt och avlägset att det inte riktigt berör vårt kroppsliga, jordiska liv här och nu. Gud tänks av många vara placerad i en avlägsen och upphöjd andlig himmel, medan vi människor går här på jorden, ensamma och övergivna i vår kroppsliga existens.

Trots att många människor idag underhåller ett sådant dualistiskt synsätt så är denna tanke helt absurd utifrån ett traditionellt kristet perspektiv. Kristendomens viktigaste och mest originella grundbult är ju föreställningen om att Gud blivit människa, att Gud tagit kroppslig, sinnlig gestalt i Jesus, och att Gud därmed kan se, känna, uppleva och leva på mänskligt vis, precis som vi. Kroppen är inget fult, ingen gudsförgäten och andetom plats, utan tvärtom, en plats där Gud själv tagit sin boning.

Skapelsen är inte heller någon främmande plats för Gud. Enligt Biblisk och judisk-kristen skapelsetro kommer allt skapat ur Guds hand. Att denna skapelsetro först och främst är tänkt att vara ett uttryck för tacksamhet över livets rikedom och mångfald inser man när man läser vad Martin Luther skriver i Lilla Katekesen om vad som menas med att Gud har skapat himmel och jord.

Fortsättning publicerad 20091016

The man in black and white

Jag har just kommit hem efter en musikgudstjänst i Charlottenborgskyrkan ikväll. Temat var ”Johnny Cash – The Man in Black and White”, alltså en musikgudstjänst med uteslutande sånger från Johnny Cash repertoar och teman från hans livshistoria. Det var delar av ”Prästen och hans vänner” som kompade, Motala gospelkör förstärkte upp arrangemangen, medan jag stod för solosång och sammanbindande reflektioner.

Kyrkan var så full att vi blev tvungna att stänga portarna tjugo minuter före start! Som ni förstår är vi inte direkt bortskämda med sådant. Tyvärr var det många som fick vända och åka hem igen. Jag beklagar, men bortsett från det så är jag mycket nöjd, för att inte säga euforiskt, adrenalinkickat lycklig över kvällen! Jag hade förberett denna gudstjänst i ett halvår och allt gick precis som jag hade önskat, om inte ännu bättre.

För alla dem som inte är förtrogna med Johnny Cash livshistoria kan det kanske tyckas långsökt att bygga en gudstjänst på hans liv och musik. Men för dem som känner Cash är det en fullständigt självklar sak. Johnny Cash var under hela sitt liv en varmt troende kristen. Uppvuxen som han var i den amerikanska söderns bibelbälte, hade han fått Abraham, Jesus och gospelmusiken med modersmjölken. Av de uppskattningsvis 1 500 sånger han spelat in under sin långa karriär är hundratals gospelsånger.

Fortsättning publicerad 20091002

Förmågan att se runt hörnet

För ett tag sedan gick en mycket intressant tv-dokumentär om familjen Wallenberg, en verkligt seg motor och tillika väletablerad institution inom svenskt näringsliv. Familjenestorn Peter Wallenberg sa där bl a, att en avgörande egenskap hos en bra företagsledare är förmågan att kunna se tendenser långt innan de blivit uppenbara för allmänheten, att kunna tolka rörelser och skeenden som döljer sig bakom siffror, tal och prognoser. Kort sagt, att kunna se runt hörnet och ha fingertoppskänslighet för vad som är på gång i framtiden. Sedan gäller det, sa Wallenberg, att så snabbt som möjligt agera utifrån de signaler man får.

Varje år runt nyår så presenteras siffror för medlemsutvecklingen i Svenska kyrkan. Detta har varit en ganska dyster läsning under ett långt antal år, eftersom medlemssiffrorna minskat, sakta men säkert, år för år. Inför det senaste årsskiftet såg man en liten tendens till minskade utträden, någon eller några tiondelar mindre är förra året. Detta föranledde glädjetjut från vissa håll inom kyrkan. Äntligen, sa man, håller kurvan på att plana ut! Kanske det, man kan ju alltid hoppas.

Annars har det mest varit gnäll från kyrkans sida varje år som medlemsutvecklingen presenteras. Många företrädare för kyrkan väljer att bli irriterade på pressen, som man menar överdriver en ganska liten och blygsam tendens. Varför skriva så mycket om att 0.7% går ur när 99.3% är kvar?

Fortsättning publicerad 20090918

Förväntningarnas makt & självperfektionens dygd

Det finns en gammal antik sägen som brukar gå under namnet ”Pygmalionmyten”. Sägnen berättar om en kung på Cypern en gång för mycket länge sedan som hette Pygmalion. Denne kung hade en mycket märklig egenhet, han var nämligen djupt förälskad i en stenskulptur. Skulpturen föreställde en mycket vacker och formskön kvinna, den vackraste och skönaste kvinna som Pygmalion någonsin skådat. Förälskelsen var så djup att han inte kunde förmå sig att slita blicken, än mindre tanken, längtan och drömmarna, från denna stenstod. Dag och natt önskade och bad han till gudarna att denna kvinna skulle förvandlas och bli verklig för honom.

Till slut tröttnade gudarna på hans evinnerliga bönande, bedjande och tjatande och lät stenskulpturen förvandlas till en livs levande kvinna av kött och blod. Pygmalion blev över sig lycklig, de båda blev djupt förälskade i varandra, de fick ett barn tillsammans och levde lyckliga i alla sina dagar.

Denna gamla antika sägen har levt kvar i den västerländska litteraturhistorien genom årtusendena, den för oss mest kända moderna varianten av Pygmalion är väl George Bernhard Shaws berättelse, som ligger till grund för succén ”My Fair Lady”, där Higgins representerar Pygmalion och Eliza representerar stenstatyn som förvandlas.

Fortsättning publicerad 20090904

Vemodet när första barnet flyttar hemifrån

Det finns händelser i livet som klart och tydligt markerar ett epokskifte. En ny epok har börjat och en annan epok är för alltid över. Den dagen då man får ta emot sitt första barn inleds den livslånga epoken som förälder. Vad som än händer under livets gång kommer man för alltid att vara förälder åt sina barn. Den dagen då det första barnet flyttar hemifrån inleds också en ny epok i livet. Avslutad är för alltid epoken då hela familjen varje dag var samlad vid middagsbordet och alla bodde hemma. Det epokskiftet har just ägt rum i vår familj och det är med blandade känslor som jag nu sitter och skriver det här.

Naturligtvis vet jag att det hör till livets rytm att ens barn skall och bör frigöra sig från sina föräldrar, flytta hemifrån och påbörja ett eget liv. Det är naturligt och det är sunt. Jag vet också, att när ens barn har en uppenbar falllenhet för ett ämne, gärna vill studera detta ämne och dessutom direkt kommer in på denna utbildningslinje, trots att det är mycket svårt att bli antagen, då borde man som förälder inte vara annat än över sig lycklig och glad.

Fortsättning publicerad 20090828

Är gemenskap som en samling grå betongblock eller som ett brokigt lapptäcke?

Vad kännetecknar en släktgemenskap? Eller rättare sagt, vad är det egentligen som är den ”gemenskapande” faktorn i en släktgrupp? Jag hade anledning att meditera över denna fråga häromdagen då vi åter samlades till släktträff på min frus sida nere i Skåne. När jag satt där vid middagsbordet och blickade ut över den dinerande samlingen noterade jag nämligen en till synes väldigt olikartad samling människor.

Där var den äldre generationen, de som upplevt både första och andra världskrigets dagar. De som föddes i ett då ännu mycket gammaldags och statiskt agrarsamhälle, som känner sig ganska främmande i samtiden och som ganska snart inte kommer att vara bland oss längre.

Där fanns min medelåldersgeneration. Vi som föddes under femtio- och sextiotalet, i optimistiska och industrialiserade moderniseringstider, med regelbundna fluorsköljningar och krav på sex timmars arbetsdag. Vi som nu är mitt uppe i karriären och pensionssparar för framtiden. Och så fanns där den unga obstinata tonårsgenerationen. De som nu växer upp i en tidsålder som präglas av globala omvälvningar och som anser att mobiltelefoni, bredbandsuppkoppling och fildelning är en absolut självklar mänsklig rättighet.

Fortsättning publicerad 20090814

The King of pop och the King of rock'n roll som kulturrevolutionärer

Årets största nyhet har med all sannolikhet nått oss. I stort sett samtidigt fick hela världen veta det. Michael Jackson dog 25 juni 2009, bara 50 år gammal, dagarna innan han skulle påbörja en stor konsertturné. Kanske var det så mycket som miljardvis med människor runt om på planeten som samtidigt följde den spektakulära minnesstunden från Staples Center i Los Angeles.

Tankarna går lätt tillbaka till 16 augusti 1977. Jag befann mig på en badstrand vid Sjögarpssjön utanför Boxholm. Plötsligt stannade världen upp. I transistorradion berättade nyhetsuppläsaren att Elvis Presley dött i sitt hem Graceland, endast 42 år gammal, dagarna innan han skulle påbörja en stor konsertturné. På kvällen var detta huvudnyheten i det alltid så seriösa och allvarstyngda Aktuellt. Populärkulturens store ikon skuffade för en kväll undan presidenter, storpolitik och krig.

Parallellerna i detaljerna är slående, hjärtstillestånd och rykten om tablettmissbruk, likaså floden av spekulationer kring bisarra detaljer från privatlivet. Men också på ett mycket djupare plan finns det paralleller som man har all anledning att dra sig till minnes dessa dagar, nämligen Elvis Presley, ”The King of Rock´n Roll” och Michael Jackson, ”The King of Pop”, som vår tids största och viktigaste kulturrevolutionärer.

Fortsättning publicerad 20090717

FOR THOSE ABOUT TO ROCK

Förra veckan gästades Sverige och Göteborg av hårdrockens allra största namn, den australiensiska gruppen AC/DC. Det finns inte många artister i världen som på en kvart kan sälja ut de 60 000 platserna till Nya Ullevis arena, det är väl bara Bruce Springsteen, Iron Maiden, U2, Metallica, Madonna och AC/DC. På något intressant sätt hade också jag fått tag på biljetter till mig och min hårdrockande son, så söndagen 21 juni bar det iväg till Göteborg.

Redan vid en rastplats tio mil från Göteborg var det uppenbart vad som var på gång. Rastplatsen var full med folk iklädda AC/DC t-shirts, och ur bilarnas högtalare ekade gruppens klassiker på hög volym. Väl inne i staden behövde man heller aldrig fundera över var bandet skulle spela. Det gick som ett lämmeltåg, en strid ström av människor, i storleksordningen som ett gammalt socialdemokratiskt Förstamajtåg, genom Göteborgs gator, upp mot Nya Ullevi.

Det är onekligen något fascinerande i detta att bara få uppgå i en jättelik folkmassa, att bara ansluta sig till leden och sugas upp av en enda stor förväntansfull rörelse som rör sig mot samma mål. Det är också omöjligt att inte smittas av den påtagliga euforiska feststämning som råder i stan denna dag, i folkmassan, i tåget, längst med gatorna. Platsen runt Nya Ullevi är som ett stort Skänninge marknad, överallt försäljning av korv, dricka, tidningar, affischer, t-shirts och kepsar, och överallt människor, människor och ännu fler människor.

Fortsättning publicerad 20090703

Pilgrimsvandring till Vinnerstad

Jag har precis kommit innanför dörren efter en pilgrimsvandring till Vinnerstad. Låter det konstigt? När man hör ordet pilgrimsvandring så tänker man kanske i första hand på lite mer exotiska mål som Rom, Jerusalem, Santiago de Compostela eller åtminstone Vadstena. Men jag försäkrar er, det duger alldeles utmärkt att pilgrimsvandra till Vinnerstad. Det är nämligen inte målet i sig som är det viktiga, utan det som händer på vägen dit.

Det har väl inte kunnat undgå någon östgöte, med närheten till Vadstena, att pilgrimsvandringar har blivit högsta andliga mode igen. Senast det hände i vårt land var på den heliga Birgittas tid, under medeltiden, då en stor del av Europas befolkning tros ha utfört någon form av pilgrimsvandring under sitt liv. På den tiden var det nog verkligen målet som var det viktiga, att komma fram till en helig plats för att därigenom kunna tillräkna sig andliga förtjänster. Som en kyrkohistorisk expert en gång sa vid en föreläsning i Vadstena, hade medeltidspilgrimen kunnat flyga till Santiago de Compostela hade han förmodligen gjort det. Vandringen i sig var bara ett nödvändigt ont.

Med den moderna pilgrimsrörelsen förhåller det sig precis tvärtom. Målet är underordnat, det är vägen som är mödan värd, för att anspela på Karin Boyes välkända dikt. Den moderna pilgrimsrörelsen har blivit något av en motkultur mot samtidens allt snabbare tempo, allt ytligare relationer, allt fattigare livsinnehåll, allt mindre eftertanke. Därför är det ett självändamål för denna rörelse att ägna sig åt något så ”onyttigt” som att bara avsätta dyrbar tid till långsamt, kravlöst vandrande, stundtals under tystnad, stundtals i engagerade och djupa samtal längst vägen.

Fortsättning publicerad 20090605

Konfirmanderna gör en tavla

Maj månad är konfirmationstider i kyrkan. Den alldeles nyutsprungna vårgrönskan och den hysteriska fågelsången ramar på ett förtjusande sätt in dessa festliga, ungdomliga, högtidsstunder, alla vitklädda och nervösa konfirmander, alla förväntansfulla och kameraförsedda släktingar och vänner, som samlats från när och fjärran för denna enda dags skull. Konfirmationerna kan nästan upplevas som kyrkans motsvarighet till, och en försmak av, skolavslutningarna i juni.

Jämförelsen med skolavslutningar gäller inte bara den vårliga och ljust uppklädda festglansen. I själva konfirmationsakten ingår också ett moment som mycket konkret påminner om gamla tiders examinationer, nämligen det moment som kallas redovisningen, av många äldre ihågkommet, med fruktan och bävan, som förhöret.

Då, på den gamla goda tiden, var redovisningen som regel ett långt och utförligt förhör av katekeskunskaperna. Konfirmanderna förväntades behärska
grunderna i Luthers lilla katekes, kunna den bibliska historiens viktigaste berättelser, samt även kunna rabbla ett antal psalmverser utantill. Jag konfirmerades själv i denna gamla ordning, försommaren 1976, och jag kan fortfarande Luthers förklaringar till budorden, Pauli brev och texten till ”Vår Gud är oss en väldig borg” utantill.

Fortsättning publicerad 20090522

Den välsignade tvetydigheten

Jag har alltid tyckt att det är lite festligt att Första maj definieras som en borgerlig helgdag. För en präst har det varit välkommet med en icke-kyrklig helgdag, en ledig dag då man kan göra precis vad man vill. I år tillbringade jag denna dag med att åka runt på Norra Vätterns konstrunda. Under några dagar bjöd konstnärer generöst in till både slott och koja för att visa upp sina alster, bjuda på fika och försöka sälja delar av sin produktion.

Mitt första nedslag på denna resa blev i en något fashionablare miljö. Några olika konstnärer hade smakfullt ställt ut sina målningar i en vacker slottsmiljö och tavlorna var, ja, helt enkelt vackra. Det var idylliska naturmotiv, molnfria himlar, spegelblanka havsband, vackra människor och lyckliga djur.

Jag fortsatte till en annan ärevördig miljö där några konstnärer hade ställt ut sina tavlor, och det var, ja, gissa vad, jo, ännu fler idylliska naturmotiv, molnfria himlar, spegelblanka havsband, vackra människor och lyckliga djur. Inte en hotfull kontrast, inte en skugga så långt ögat kunde nå.

Fortsättning publicerad 200905008

En sedelärande vandring mot strömmen

Hur mycket av vår personlighet präglas av våra tidigaste erfarenheter och minnen? Frågan är förstås omöjlig att besvara med exakthet, men jag tror att det är ofrånkomligt att våra tidigaste erfarenheter har stor betydelse för hurudana vi blir.

När jag tänker tillbaka på min barndom och försöker komma ihåg mina första tydliga minnen, så ser jag framför mig en smal traktorstig över en lerig åker nere vid Skånes sydspets Smygehuk. Min far var präst där i slutet av sextiotalet och under några år bodde vi i det långa, vitputsade stenhuset, som på den tiden var Östra Torps prästgård. Bredvid huset låg den vitkalkade kyrkan med det röda plåttaket, den stora kyrkogården och det gamla ålderdomshemmet. Därifrån var det sedan bara en stor, platt åker som skilde den lilla byn från havet och Smygehuk, Sveriges sydligaste udde.

Det var i denna miljö, djupt nere i den skånska myllan, nära det saltstänkta havet, som mina första tydliga minnen och erfarenheter formades. Jag var runt fyra, fem år. Jag minns att jag och min far brukade promenera på den lilla traktorstigen, över åkern, ner mot havet. Jag minns särskilt dessa vandringar under senhöstens eftermiddagar, strax före skymningen, i solnedgången. Åkern låg skrovligt plöjd och kompakt gråsvart, traktorstigen var lerig och hålig. Längst med ena åkerkanten stod brunsvarta stolpar med telefonledningar ner mot Smygehamn. Jag har ett tydligt minne av att den ständiga vinden från havet ven i stolparna och trådarna, som en liten mystisk bakgrundsmelodi till våra samtal.

Fortsättning publicerad 20090424

På vandring i påsktidens motsägelsefullhet

Häromveckan tog jag en härlig morgonpromenad på Tycklingerundan, Vadstenas vackra vandringsled utmed stranden på Tycklinge udde. Solen sken från en klarblå himmel, luften var frisk och ren, Vättern låg i det närmaste spegelblank, med ett lätt dis över Västgötasidan. När jag vandrade längsmed vassruggarna hörde jag fåglarnas glada och pigga tillrop. Kort sagt, allt var underbart! Hela tillvaron sjöng som i en samfälld kör, att det är härligt att leva här på jorden.

Några dagar senare vaknade jag upp och tittade förbryllat yrvaket ut genom fönstret. Ute blåste det full snöstorm, den värsta på hela vintern tror jag. Marken var täckt av flera decimeter snö och termometern visade åtskilliga minusgrader. Hur som helst, morgonpromenaden skulle avverkas, det gäller att hålla på sina principer och pröva sin karaktär!

Det känns överflödigt att behöva säga det, men den morgonpromenaden blev verkligen en prövning. Den karga, hårda vinden bet djupt in i huden och den vinande snöyran gjorde att man inte såg många meter framför sig. Vättern dånade och såg nästan hotfullt mörk ut, i vassruggarna hördes inte ett liv av några fåglar. Kylan härskade över jorden. Livet tog skydd och höll andan.

Fortsättning publicerad 20090409

Individen, staten och det civila samhället

Häromdagen gick jag förbi en av de större arbetsplatserna i Motala. Det var en kall och snöig dag. Inte någon vistades utanför dörrarna frivilligt denna dag, det var en sak som var säker. Inte någon utom de som tillhörde en mycket specifik kategori människor, nämligen rökarna. På behörigt avstånd från närmsta hus, belägen mitt ute på en asfalterad plan, stod en liten oansenlig och öppen trähytt. Här var det tänkt att rökarna skulle samlas för att dra sina halsbloss utan att förpesta vare sig lokaler eller människor på arbetsplatsen. Jag tänkte, att det är otroligt vad tiderna har förändrats. Idag går människor snällt ut och ställer sig i ett dragigt skjul när de skall röka. Annat var det när jag var liten. Och det är ju trots allt inte så fruktansvärt länge sedan, eller hur?

När jag gick i mellanstadiet, i mitten på 1970-talet, i en liten byhåla ute på Skånska söderslätt, sjöng jag i en kyrklig barnkör. Varje lördag övade kören i en av landsbygdspastoratets små kyrkor. Vi var nio barn i kören. Den gamle kantorn åkte varje lördag runt och samlade upp alla barnen i sin lilla Opel Kadett och körde oss till övningen. Nio barn fick han in i sin lilla bil! Sju barn satt och trängdes i baksätet och två barn satt i knäet på varandra i framsätet. Några bilbälten fanns det över huvud taget inte i bilen. Men det var inte allt. Den gamle kantorn var dessutom en inbiten kedjerökare. Och att det satt nio hopträngda ungar i bilen hindrade honom inte alls i utövandet av sin last. Så under bilfärdens gång hann kantorn inhalera minst två cigaretter, och vi barn fick väl i oss ungefär lika stor dos som han. Jag minns att kantorn inte ens öppnade det lilla vädringsfönstret på förardörren. Rökdimman låg tät som värsta Lützen i bilen.

Fortsättning publicerad 20090327

Våra begränsningar

Den antike grekiske filosofen Xenofanes gjorde en viktig iakttagelse för flera tusen år sedan. Han sa, ”Om tjurarna, hästarna och lejonen hade händer och kunde teckna, så skulle hästarna rita gudarna så att de liknade hästarna, tjurarna skulle rita gudar som liknade tjurar, och lejonen skulle rita lejon. Alla skulle framställa gudarna så att de liknade dem själva.”

Detta är av flera skäl självklart. På samma sätt gör ju vi människor. Vi föreställer oss Gud i mänskliga kategorier, och anledningen till detta är uppenbart. Om vi över huvud taget skall kunna förstå något om det gudomliga, som per definition är något helt annat än det mänskliga, så måste vi förstå det gudomliga med hjälp av mänskliga bilder och mänskligt språk som vi kan relatera till. Annars blir det helt meningslöst och obegripligt för oss.

Om svenska är vårt modersmål, så måste vi få tala om och med Gud på svenska, även om svenska inte är Guds modersmål. Om vi föreställer oss att Gud i sin kärlek rymmer något av vad en kärleksfull förälder representerar för oss, så måste vi få tala om Gud som Fader eller Moder. Inte för att vi tror att Gud är precis som en mänsklig Far eller Mor, utan för att vi tror att Gud på något sätt också är så som vi upplever en Far eller Mor.

Detta gäller också våra traditioner. Det är via våra inpräntade och välbekanta traditioner som vi förhåller oss till Gud. Traditionerna ger oss bilder, symboler, språk, föreställningar, dygder, beteenden, gudstjänstformer och bekräftande gemenskaper som hjälper oss att relatera till Gud. Traditioner är begränsade och lokala, vilket är nödvändigt, eftersom vi människor är begränsade och lokala till vår natur.

Fortsättning publicerad 20090227

Boxholm i mitt hjärta

Häromdagen färdades jag i bil på riksväg 32 söderut. Efter några mil passerade jag den stora gula ost-cisternen som ligger precis bredvid vägen. Som ni förstår passerade jag Boxholm. Det
var inte utan att det då högg till rätt så rejält i mitt nostalgiska hjärta. För min del är nämligen Boxholm först och främst förknippat med barndomens allra ljuvaste minnen och glädjeämnen. Här bodde min mormor Ruth och hennes man Frigge i en röd liten tegelvilla på Martinvägen, och här tillbringade jag och min bror de flesta skolloven under vår uppväxt på 60- och 70-talet.

På den tiden kunde man sätta sig på Stockholmståget i Malmö och säga till konduktören att man skulle till Boxholms station. Där stannade tåget, man klev av och hälsades välkommen av den alltid lika glade stationsmästaren Bengtsson. Sedan hämtades man av Frigge i hans senapsgula Volvo 142 och på vägen hem stannade man till vid Konsum och munhöggs lite med Edvardsson på elektronikavdelningen eller stod en stund och småpratade krämpor och fiskeolycka med de kepsprydda gubbarna ute på torget, Vive Ljung, Laban, Einar i Trädgården eller Karl-Erik i Korshälla.

Vilken idyll för en liten skånepåg från det mänskligt sett så karga och självgoda Söderslätt. I Boxholm kände jag mig alltid välkommen, alltid som en i den gemytliga bygdegemenskapen. Idag kan jag tänka att det nog inte var riktigt så idylliskt som det verkade, men mina minnen och upplevelser från den här tiden är absolut entydigt positiva, och det kan ingenting ändra på. För mig kommer namnet Boxholm alltid att vara omgärdat av ett rosa skimmer.

Ibland tänker jag att Boxholm vid denna tid förkroppsligade den svenska modellen, Per-Albin Hanssons vision om det goda folkhemmet. Frigge brukade engagerat berätta för mig om de svåra nödtiderna i Boxholm på 20- och 30-talet, om arbetslöshet, trångboddhet och svält. Han berättade hur människorna sedan fick det bättre. Hur vanliga arbetare
kunde bygga sig ett eget hus, köpa egen bil och skaffa sommarstuga vid sjön Sommen.

Fortsättning publicerad 20090213

Ett kärt återhörande på Globen

En av de första popidolerna jag fick som liten mellanstadieelev i mitten av det glada sjuttiotalet, var Elton John. Jag minns hur jag satte upp en svartvit affisch från mitt första exemplar av pop-tidningen Tiffany med den tunnhårige lille pianisten med de gigantiska glasögonen, ovanför min säng. Jag minns också när jag köpte en av mina första skivor, Elton John singeln ”Someone Saved my Life Tonight”, en lång och långsam pianoballad. Jag förstod inte Bernie Taupins gåtfulla text då, men låtens dramatik och känsla trollband mig trots det. Under de följande åren levde jag med låtar som ”Your Song”, ”Candle in the Wind”, ”Crocodile
Rock”, ”Daniel”, ”Tiny Dancer” och många, många fler.

Men sedan kom det inte lika glada åttiotalet. Deppsynthmusik, Heavy Metal och de nya stora rockikonerna U2 och Simple Minds tog över scenen. Elton John hängde inte med i svängarna, led av drogmissbruk och psykiska problem och försvann allt mer in i medieskuggan. Inte kändes han heller så särskilt angelägen när han gjorde come back under nittiotalet, iförd tjockhårig peruk och med ett knippe svulstiga Disneyfilms-ballader och en återanvänd gammal klassiker lagom till prinsessan Dianas begravning. Elton John bar på både tönt- och föredetting-stämpeln.

Men så hände något som fick många, inklusive mig själv, att på nytt höja på ögonbrynen och återfå både respekten och intresset för den gamle sjuttiotalsidolen. Det var filmen ”Almost
Famous”, Cameron Crowes dramakomedi från 2000,som var den utlösande faktorn. Filmen handlar om en journalist som följer ett rockband på deras turné. Vid ett tillfälle råkar bandmedlemmarna i ett praktfullt gräl i sin turnébuss, men så plötsligt hörs Elton John sjunga ”Tiny Dancer” i bussens högtalare och alla försonas med ens och förenas i allsång till den gamla klassikern. Visst fångade den scenen minnet av både känslan och kvaliteterna i Elton Johns sånger.

Fortsättning publicerad 20090130

Tankar inför ett årsskifte

Vi människor lever i tidens flöde. Ständigt kommer tiden emot oss, kommer från framtiden, passerar igenom vår kropp, i det ögonblick som vi kallar för ”nuet”. Men redan i nästan ögonblick har den tid som var ”nu”, passerat vidare, från vår kropp, från vårt liv, och blivit till ett minne, till något som var ”då”. ”Då”, men inte längre ”nu”.

Ofta tänker vi inte på det. Ofta passerar livsprocessen obemärkt förbi oss. Det är som regel bara när vi hamnar i djupa livskriser, när livet hotas att tas ifrån oss, när någon i vår närhet går bort, eller, när vi, som nu, står inför ett årsskifte, som vi på allvar förnimmer, och ger oss tid att reflektera över, tidens gång, livets flykt.

Kanske blir vi då fascinerade över tidens gång med livet. Fascinerade över hur dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad och år till år. Eller, kanske blir vi förskräckta och ångestfyllda över hur fort tiden far iväg med vårt liv. Far iväg i en hastighet som vi inte har någon makt eller kontroll över.

Ett nytt år har just börjat. Ett år som vi så här inledningsvis vet så väldigt lite om. Mörka moln har
tornat upp sig på himlen, det talas om kris, om tider som inte skådats sedan den stora depressionen på 30-talet, det talas om en kris för själva grundbultarna i vårt samhälle, bankväsendet, arbetsmarknaden, trygghetssystemen, bostadsmarknaden. Visst är det ovanligt lätt att just nu känna förtvivlan och uppgivenhet. Hur skall det här året bli? Hur skall mitt liv bli?

Fortsättning publicerad 20090116

En folkhemskramande varg besöker sin flock

Det finns väl inga som kan få det gamla folkhemssverige att framstå i ett så romantiskt skimmer som Göran Greider och Ulf Lundell. Den senare gav många prov på detta då han för några veckor sedan besökte ett fullsatt och entusiastiskt Konsert och kongress i Linköping. När Lundell var ung bestod hans konstnärskap i hög grad av att revoltera mot det som uppfattades som föräldragenerationen och folkhemmets likriktning och förborgerligande av arbetarklassen. Idag sjunger samme man lovsånger till sin fader och hans generations bygge av en bättre värld och ett land som byggs av folket.

Visst, Ulf Lundell håller på att bli gammal och nostalgisk. Det märker man också på hans nyare sångtexter som inte sällan kommer in på teman som åldrandet, tidens gång, den egna avverkade livsvandringen och livets annalkande slut, som i de två fantastiska sångerna ”Lär dig älska mörkret för ni ska umgås mycket sen” och ”Din tid är ute”, från senaste skivan ”Omaha”.

Varför kunde inte den romantiska sextiotalsdrömmen få leva i evighet, eller, varför skulle ödet tvinga honom att växa upp i en tid med en så orealistisk myt som sextiotalets, som på förhand var bestämd att krascha mot den kärva verkligheten, frågar sig den vemodige Lundell i två andra sånger.

Men ständigt på nytt i sångerna dyker hoppet om den efterlängtade frälsningen upp, som i Lundells fall ofta gestaltas av en kvinna. Hon skall befria honom från tungsinnet, befria honom rån den hårda världens obarmhärtiga ok, hon skall lyfta honom till lycka och entusiasm. Men strax möter vi en ny sångtext som handlar om förlorad kärlek, och brustna relationer och om ännu mer vemodigt betraktande över åldrandet, tidens gång och livets snara slut. Det är inte lätt att vara människa.

Fortsättning publicerad 20081128

Tankar från en sönderfallande skånekust

Häromdagen, en gråmulen och småblåsig dag, gick jag längst stranden vid Stenshuvud på Österlen. Den smala strandremsan mellan havet och landbacken är täckt med grågul sand, så slät och så fin, att havets vågor, vid lite grövre sjö, lätt sköljer över sandstranden och slår in mot landbacken.

Så har havets vågor gjort i årtusenden, och för varje våg som slagit upp mot land har en liten bit av landet lossat och följt med vågens vatten tillbaka ut i havet. Så har havets vågor och tidens tand, bit för bit, långsamt men säkert, skalat av den skånska kusten vid Österlen.

När jag gick där längst stranden såg jag de tydliga spåren av den här obevekliga processen. På stranden låg fallna träd, rester av gamla staket och trappor, allt som fått ge vika för tidens tand och naturens kraft. Och jag kom osökt att tänka på ett bibelord från Hebréerbrevet, ”Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma”.

Här på jorden är inget bestående, allt är i rörelse, allt har en början och allt har ett slut. Själva livsprocessen ligger utom vår kontroll. När vi vaknar på morgonen vet vi inte med säkerhet var vi kommer att vara på kvällen. Sådant är det bräckliga livets lott. Det liv vi alla lever.

Fortsättning publicerad 20081114

En gentleman i Scandinavium

I somras gjorde den legendariske kanadensiske sångaren Leonard Cohen Sverigecomeback vid en utsåld utomhuskonsert på Sofiero slott i Helsingborg. Den konserten hyllades samfällt av i stort sett alla som var där och höjdes till skyarna av hela den svenska kåren av kritiska recensenter. Alla tycktes vara överens om att den nu 74-årige charmören med den djupa basrösten och de eftertänksamma texterna var absolut magisk.

Därför var det något av ett lämmeltåg som häromveckan gick man ur huse och vallfärdade till Scandinavium och Globen för att än en gång få se och höra legendaren uppträda live. Jag anslöt mig mer än gärna till denna skara och efter att ha stått och trängts länge utanför Scandinavium intog jag min plats på den gamla hockeyarenan i Göteborg med mycket spänd förväntan. Och jag blev sannerligen inte besviken. Bara detta att få sitta i en fullsatt arena där man känner publikhavets förväntan som en oerhört förtätad stämning är verkligen magiskt.

Nästan exakt på utsatt tidpunkt kommer kvällens 74-årige huvudattraktion inspringande på scenen till publikens högljudda och stående ovationer. Han är, så som det anstår en äldre gentleman, klädd i sober grå kostym, som perfekt matchar hans patinerade kroppshydda med de grå tinningarnas charm, och han bär en svart slokhatt på huvudet. Leonard Cohen ställer sig på scenkanten, tar av sig hatten, håller den över bröstet, och bugar sig ödmjukt mot det jublande Scandinavium.

Konserten bjöd förstås huvudsakligen på klassikerna ur Cohens rika sångskatt. Kvällen inleds med den pumpande, suggestiva ”Everybody knows”, en illusionslös betraktelse över livets och tillvarons brustna realiteter. Samspelet mellan det taktfasta grundkompet, den melodiösa mandolinslingan och Cohens moget mörka och tonsäkra röst, sätter redan från första stund den musikaliska ribban oerhört högt denna kväll.

Fortsättning publicerad 20081031

Boda Borg och människosyn

När jag startar en ny årskurs med konfirmander börjar jag alltid det nya läsåret med temat människosyn. Vad är en människa? Jag brukar göra så, att vi börjar med det rena individperspektivet. Vem är jag? Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Finns det en mening med mitt liv? Har jag en uppgift att fylla under min tid mellan födelsen och döden som är specifik just för mig? Vilka egenskaper har jag, vilka personlighetsdrag har jag och vad har ag begåvats med?

Denna typ av frågor brukar konfirmanderna tycka om att prata om och diskutera kring. Att få fördjupa sig i sig själv är nästan alltid lika populärt, och de tomma sidor där man får breda ut sig i egna funderingar och tankar i konfirmandboken brukar snabbt bli fullklottrade av både ord och bilder.

När ungdomarna har fått fundera fritt kring dessa frågor ett tag brukar vi bryta de egna tankarna mot den kristna traditionens tankar om människan. Vi tar upp den svindlande tanken att varje människa är skapad av Gud och oändligt värdefull, att varje människoliv är precis lika mycket värt, oavsett hur mycket en människa presterar. Dessa tankar kan upplevas som
smått revolutionära i en kultur där man allt mer tenderar att behandla människor som slit och släng produkter. Varje enskild människa är precis lika mycket värd!

Därmed kommer vi osökt över, från individnivån, till gemenskapsnivån. Ingen människa är en öde ö, alla är vi beroende av att finnas till i ett sammanhang av andra människor som vi kan relatera till och samverka med. Om varje människa är oändligt värdefull är också varje människa jag möter lika värdefull och viktig som jag. Den gyllene regeln, allt vad du
vill att andra skall göra för dig, det skall du också göra för dem, sammanfattar detta på ett odödligt och klassiskt vis.

Fortsättning publicerad 2081017

Den årliga herrseglatsen

Sedan åtta år tillbaka är vi några någorlunda mogna män runt femtio som varje sommar ger oss ut på en tvådagars herrseglats på Vättern. Man skall ju vårda sig om goda traditioner och givetvis är det viktigt för oss män att ha en liten exklusiv reträttplats, där vi kan dryfta typiskt manliga ämnen som allsvenskan, kolesterolvärden och kvinnans skönhet, samt bearbeta sorgen över att ha förpassats från kategorin ”ung och lovande” till kategorin ”bättre begagnad”. Därför äntrade vi häromveckan ännu en gång 28-fotaren ”Gittan” för årets stora äventyr.

Med på årets seglats var ”kapten”, den stolte och erfarne ägaren till ”Gittan”, det var den holländske rockabillytrummisen, vars tatueringar vittnar om att han själv seglat på alla de sju haven, det var den uppdaterade universitetslektorn från Linköping, den mångsysslande månskensbonden från Stenby, den evige tonåringen ”Larry O`” från Vadstenas skumma sjökvarter och så undertecknad, som fungerar som skeppskock, men aldrig någonsin varit i närheten av de sju haven, och som blir sjösjuk så fort jag ser en våg på vykort. Med andra ord, det var en synnerligen illuster samling. Seglingen kunde inte bli annat än lyckad!

Till majoritetens synbara lättnad och förtjusning konstaterade kapten redan före avfärd att sannolikheten för vindstyrkor över 3 m/s var mindre än 0 procent under de kommande dagarna. Det betydde att vi var tvungna att bunkra upp rejält med diesel om vi ville komma utanför Vadstenaviken. Förutom diesel går det åt rejält med proviant på en sådan här segling. Sex grabbiga gubbar sätter i sig åtskilliga kilo foder och dessutom är det väldigt, väldigt viktigt att dricka mycket när solen står konstant högt på himlen och medeltemperaturen är över 30 grader. Sjön suger, som man brukar säga.

Fortsättningen publicerad 200080808

Kung i karaokebaren!

Jag har precis kommit hem efter en mycket avslappnande och välgörande semestervecka på Kreta. Jag vet att jag i min sommarkrönika i Länstidningen för några veckor sedan avrådde från utlandsresor och ambitiösa semesterprojekt, så jag förstår om en och annan kan tycka att jag är inkonsekvent som trots detta ändå själv reser utomlands på min semester istället för att bara sitta under korkeken i Vadstena och lukta på prästkragarna. Men, jag kan försäkra er, jag har inte lyft ett finger i onödan under min utlandssemester, utan helt levt upp till mitt lättjefulla semesterbudskap. Kretaresan var allt annat än ambitiös.

Någon kanske tror att jag under min Kretaresa besökt kulturella platser som Knossos, eller platsen där Paulus mellanlandade på sin resa till Rom, eller pilgrimsvandrat till olika ortodoxa kloster i de kretensiska bergen, men icke så. Jag har bara besökt solstolar vid stranden och karaokebarer längst strandpromenaden i Rethymnon. Att ligga i en solstol och lyssna till det sövande ljudet från massiva, grönblåa medelhavsvågor som sveper in mot den snäckskalsbeströdda sandstranden och samtidigt höra de lokala försäljarna som går runt och ropar ”Watermelon, Donats, Ice cream!”, är helt enkelt magiskt.

Men egentligen är det karaokebarerna som är min absoluta favoritplats på semestern. För er som inte känner till fenomenet karaoke kan jag ge en kort instruktion. I baren har man placerat en hyfsad ljudanläggning, en mikrofon, en dator och en bildskärm. På datorn finns ett stort lager med musik till välkända låtar. Man går fram till karaokemanagern och väljer ut en låt som man vill sjunga. Sedan spelas musiken i högtalarna, texten syns på bildskärmen och du får själv sjunga till musiken i mikrofonen. Definitivt hur roligt som helst, inte bara för en själv, utan också för alla övriga gäster i baren.

Fortsättningen publicerad 080801

Jag har upptäckt dansbandsmusiken

Jag har alltid betraktat mig själv som en allätande musiknörd. Ända sedan jag var liten har musik upptagit en betydande del av min vakna tid. Jag har också alltid uppfattat mig ha en väldigt bred musiksmak. Beroende på situation och känsloläge kan jag tillfullo njuta lika mycket av Bach och Messiaen som av Led Zeppelin och AC/DC, lika mycket av Evert Taube och Björn Afzelius som av Duke Ellington och B B King. Jag har inga problem med vare sig Postrock, Reggae, Techno eller Death Metal. Det har egentligen bara funnits en musikgenre som jag inte kunnat relatera till, och det har varit dansbandsmusik.

Härvidlag har jag ju varit i ganska gott sällskap. Det kan ju faktiskt sägas vara snobbkultiverat korrekt att tycka illa om just dansbandsmusik. Ibland har den föraktfullt avfärdats som ”bruksmusik”, musik som endast är till för att brukas på dansgolvet. Men då skall man komma ihåg att nästan all äldre klassisk musik också är bruksmusik, musik skriven för att brukas i ett speciellt sammanhang, en kröningsceremoni eller en gudstjänst. Skall vi avfärda bruksmusik får vi avfärda väldigt mycket fin musik.

Nu har jag insett att jag begått ett misstag som totalt ignorerat en stor och komplex musikgenre under ett halvt liv. Till er, alla dansbandsmusiker runt om i vårt land, vill jag säga, förlåt mig, jag visste inte bättre, men jag har kommit på bättre tankar nu. Och, för att citera en i dansbandssammanhang ofta förekommande textfras, det är bättre sent än aldrig!

Fortsättningen publicerad 2008-07-11

På besök i Evert Taubes fantastiska värld

Så var det dags för den årliga konfirmandutflykten till Liseberg. En solig morgon i midsommarveckan for vi iväg med en busslast ungdomar för att avnjuta Sveriges största lekplats. Alla är på gott humör, som man ju bör vara när man skall ägna en hel dag åt bara lek och nöjen. Eftersom jag själv inte nyttjar begivenheter som Berg- och dalbanor, Karuseller, Radiobilar och Uppskjutet, jag brukar skylla på min höga ålder, får jag söka efter andra attraktioner. I år blev det ”Evert Taubes värld” som absorberade min dag.

Liseberg har inför årets säsong byggt upp en mäktig interaktiv upplevelseattraktion bredvid Spegeldammen och stora scenen. Att kalla detta för en Taubeutställning låter alldeles för lamt och tråkigt. Detta är en attraktion helt i klass med Balder och Hotell Gasten. Med hjälp av avancerade ljud- ljus- och dramaeffekter, kliver besökaren bildligt talat in i Evert Taubes värld och får verkligen uppleva den, inte bara betrakta och läsa om den.

I det första rummet hamnar vi längst ut på Vinga, den sista utposten mot det stora havet. Evert Taubes far arbetade här som fyrvaktare och den lilla vindpinade ön var Everts hem och lärosäte under hans första fjorton år. Redan här grundlades hans fascination för två saker som ständigt återkommer i hans diktning, det exotiska sjömanslivet och den storslagna svenska naturen.

Sjömanslivet mötte han i de dagligen passerande båtarna, på väg till, eller hem från, stora världen. Ibland uppenbarade sig det dramatiska livet till sjöss också i form av ilandflytande vrakgods och halsbrytande vandringssägner från ilandstigande sjömän. Att bo på Vinga fyr var också att mycket påtagligt vila i naturens stora, nyckfulla famn. Det var både vackert, mäktigt, hotfullt och utmanande. Inte konstigt att en sådan miljö formar en konstnär.

Tids nog blev dock Vingas värld för liten för den konstnärsdrömmande Evert och han rymde till Stockholm. Efter vissa framgångar där som illustratör, och ett halvt löfte om att få komma in på konstfack, satte dock fadern stopp för dessa planer och Evert gjorde vad föräldrarna förväntade sig av honom, gick till sjöss.

Fortsättningen publicerad 20080627

Lättjefull semester anbefalles

“It’s been a hard day’s night, and I been working like a dog.
It’s been a hard day’s night, I should be sleeping like a log.
But when I get home to you I’ll find the things that you do
Will make me feel alright”

De flesta känner säkert igen inledningsversen till Beatleslåten A hard days night, en popklassiker från 1964. I texten finns en tanke som många säkert kan kännna
igen sig i, nämligen den att livet upplevs som en kompakt, tung och arbetsam vardag. Men sen, efter arbetet, till helgen, vid pensionen eller på semestern, då skall allt bli bra. Då skall jag kompensera det som jag fått skjuta upp i livet just nu, på grund av alla måsten, alla plikter,
alla krav. Det är en välkänd livsstrategi att försöka skjuta upp det
goda livet till semestern. En månad om året skall vi ta igen allt det som vi inte hinner med under resten av året. Givetvis håller inte denna ekvation. Det går inte att göra en av årets tolv månader till ett närmast mytologiskt paradis då alla våra drömmar om det goda livet skall infrias. Snarare
är det nästan regel att sådana förväntningar slår över i den stora besvikelsen över att drömmarna inte slog in. Semestern förvandlas från ett drömskt paradis till ett stort antiklimax.
Kanske kan man sänka semesterförväntningarna något, men å andra sidan känna att man faktiskt klarar av att uppfylla dem. Kanske bör man också ifrågasätta strategin med att skjuta upp sina drömmar om det goda livet till framtiden.
Försök istället att förverkliga åtminstone några av alla dina föresatser direkt när de dyker upp, mitt i veckan, mitt i terminen, mitt i livet. Om det inte är möjligt kanske det är bättre att släppa taget om förväntningarna helt och hållet.
Kanske är det också så att den allra bästa semestern är den som bara flyter bort i totalt onyttigt, vegeterande varande. Inga krav på nyttighet, inga förväntningar på stora resultat,
inga pretentiösa projekt, inga altanbygganden, inga båtköp, inga utlandsresor, utan bara den enkla glädjen i att inte behöva ställa väckarklockan. Barnens dröm om sommarlovet är ofta just drömmen om att bara få vara, inte en lång önskelista på aktiviteter som ska avverkas.
Så uttrycker t ex den välkända barnsången Mitt sommarlov:

”Mitt sommarlov
Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Med bad och sol och jordgubbar och glass.
Tänk när man springer barfota i gräset
Och humlor surrar kring i solens gass.”

Så låt oss lära av barnen. Försök att sänka förväntningarnapå allt som skall presteras och göras under denstundande semestern. Unna dig att bara vara onyttigt lat. Låt gräs och ogräs växa. Ingen tackar dig om hundra år för dina välklippta gräsmattor och rensade rabatter. Har du
tänkt på det? Låt sniglarna äta upp salladen. De skall också leva och det finns grönsaker att köpa i affären. Ditt liv är nu, inte sen. Försök det enkla, som är så förbenat svårt, att bara vara i denna ljuva sommartid. Då skall du kanske upptäcka att det goda livet är dig närmare än du tror, och att det kan komma till dig också utan din prestation, mitt i veckan, även på en måndag efter semestern.

Fortsättningen publicerad i Länstidningens Sommarbilaga 2008

Nio år med prästen och hans vänner

Sedan nio år tillbaka är jag involverad i ett jätteroligt hobbyprojekt, den irländska musikgruppen Prästen och hans vänner. Det hela började en regnig midsommaraftons natt 1999 vid Skärsjön i Ulrika. Några nyfunna vänner hade tagit skydd för regnet under en provisoriskt uppspänd presenning och satt med en gitarr och sjöng, glada i hågen, gamla covers från förr. Plötsligt dök den irländska klassikern ”Wild rover” upp i pärmen och efter ett tag, ytterligare en, ”Carrickfergus”. De irländska sångerna bröt av mot de gamla vanliga sångerna, de där som man alltid sitter och sjunger på efterfesten. Det irländska kändes både mer spänstigt och mer känslomättat. I den stunden föddes tanken på att bilda ett irländskt band, ett band bestående av vänner som ville besjunga livets hjärta och smärta i den keltiska folkmusikens form. Bandet fick namnet Prästen och hans vänner, och på den vägen är det.

Under de nio år som gått har vi verkligen haft många roliga och minnesvärda upplevelser tillsammans. Vi åkte till Irland dagen efter 11 september 2001 och fick, mellan de många sorgemanifestationerna på ön, uppleva mycket av den genuina irländska musiktraditionen. Vi fick den stora äran att spela tillsammans med irländska musiker på puben Sally Port i Limerick och fick också göra ett oförglömligt studiebesök på Guinness-bryggeriet i Dublin. Vi har haft besjälade spelningar i bl a Bergkvara, Osby, Norrköping, Linköping, Tranås, Mjölby och Motala. Vi har också haft underbara spelningar ute på landsbygden. Ett klassiskt minne är från en spelning i en liten bygdegård på östgötaslätten. Det var överfullt i lokalen, så när vi skulle fika i pausen var vi tvungna att sitta ute. Då kom en bygdens son ut till oss och sa medlidsamt, ”Men sitter ni här ute, då får ni ju inte höra musiken!”

Fortsättningen publicerad 20080516

25 år sedan muck!

Den 2 augusti 1982 satte sig en brådmogen, nybliven gymnasiestudent
på tåget i Helsingborg, klockan var några minuter efter midnatt, för att åka upp till Karlsborg i Västergötland och rycka in i lumpen på Göta signalregemente,S2. Det var då, denna sena nattliga timma, väldigt svårt att föreställa sig den tid som låg framför mig,
tio månader av värnplikt, tillsammans med människor som var helt främmande
för mig på en plats där jag aldrig hade varit.
Militärtjänsten blev en tid som, likt all annan tid, rymde både stunder av lycka och stunder av sorg. Till de ljusa minnena hör den oerhört nyttiga erfarenheten
av att öva sig i social kompetens. Att leva tätt tillsammans med
andra människor under ibland pressade omständigheter, att lära sig ta ansvar för
sina handlingar, att inse att vi människor som regel har potential att klara av
betydligt större påfrestningar än vad vi normalt inbillar oss, det är lärorikt och
nyttigt. Sedan fanns det naturligtvis långa tider av meningslös väntan, en
och annan officer som var klart olämplig för sin uppgift och ett odlande av en
grabbkultur som inte känns helt igenom sund när man tittar tillbaka på den
idag. En lite udda detalj med att göra lumpen
i Karlsborg var att man blev förlagd i den stora fästningen. Karlsborgs
fästning lär vara Sveriges längsta byggprojekt. Det påbörjades under kung Karl XIV Johans regering och pågick i nästan hundra år.

Fortsättningen publicerad 20080502

Några personliga tankar om kyrkan och skolan

Efter beslut av Sveriges riksdag 1840-41 inrättades den svenska folkskolan 1842. Avsikten var att skapa en allmän och obligatorisk undervisning för alla barn i vårt land. Man skulle kunna säga att folkskolan var en logisk följd av det reformatoriska arvet med dess tanke att varje enskild individ själv borde kunna läsa och förstå grunderna i den kristna tron. Om alla skulle kunna läsa Bibeln och Lilla katekesen krävdes någon form av allmän folkbildning.
Folkskolan låg i linje med denna tanke.Att det rent formellt också fanns en nära koppling mellan den tidiga folkskolan och kyrkan visar sig i att det fram till 1914 vilade på Ecklesiastikdepartementet att ha myndighetsuppsikt över folkskolan.
Själva upplägget med ett Ecklesiastikdepartement som handhade frågor rörande kyrka, utbildning och kultur visar att staten ansåg att dessa frågor hörde ihop. Kyrkan hade på denna tid myndighetsstatus och var en ofrånkomlig del av statsapparaten.

När kyrkan skildes från staten år 2000 bröts definitivt dessa formella band mellan kyrkan och staten. Den gamla lutherska statskyrkan heter numera Svenska kyrkan och är ett bland många trossamfund i vårt land, om än det överlägset största. Svenska kyrkan har gått, från att vara en del av myndighetssverige, till att vara en av många viktiga kulturbärande aktörer i det civila samhället.

Under senare år har det emellan varven dykt upp debattörer som krävt att kyrkan efter skilsmässan från staten bör hålla sig helt borta från den allmänna skolan. Särskilt är det företrädare för sekulärhumanisterna som krävt detta.
Man menar att det är ett brott mot principen om den sekulära statens religionsfrihet att tillåta religiösa rörelser att finnas med i skolans sammanhang, det kan gälla allt från skolavslutningar i kyrkan och krisbearbetning till medverkan på lektioner eller raster.
Jag menar att detta krav vilar på ett missförstånd. Svenska kyrkan är, tillsammans med alla andra kyrkor och religiösa rörelser, visserligen inte en del av statsapparaten, men väl en ofrånkomlig och mycket viktig del av det kulturbärande civila samhället. En skola som stänger igen dörren för det civila samhällets stora aktörer är en skola som inte lever i verkligheten. Sedan är det en självklarhet att skolan bör inta en konstruktivt kritisk hållning till dessa aktörer.

Under tusen år har svensk kultur varit intimt förknippad med kristen tro. Mycket av vår litteratur och konst blir mer eller mindre obegriplig om man inte har någon kunskap om denna tro. Jag läser t ex just nu en avhandling om Sara Lidmans stora epos om Järnbanan. I avhandlingen visas hur denna text är helt igenom impregnerad av bibliska referenser som är ofrånkomliga om man till fullo skall förstå detta verk.
De allra flesta av våra helgdagar är också fortfarande baserade på det kristna kyrkoåret, jul, påsk, Kristi himmelsfärd, pingst och allhelgonahelgen. Naturligtvis bör man få kunskap om dessa samband i skolan. Att av principiella skäl tacka nej till kyrkans kompetens att pedagogiskt dela med sig av sin kunskap om t ex kyrkliga högtider vore att inte ta tillvara en av det civila samhällets största resurser. Att en så stor majoritet av svenska folket fortsätter att vara medlemmar i Svenska kyrkan visar också att denna aktör åtnjuter ett mycket stort förtroende i samhället.
Att jag som präst på något sätt skulle indoktrinera skolbarnen genom att t ex berätta om påskbudskapet är faktiskt helt absurt. Jag känner dagens unga mycket väl. Jag vet att de vet vad jag som präst står för, och de köper ingenting okritiskt.
Det råder alltid en öppenhjärtig och ifrågasättande atmosfär vid mina skolbesök. Det tycker jag är mycket bra.

Måndag med livets efterrätt

Det brukar ju heta att barnbarnen är livets efterrätt. Efter att, under sina mest aktiva år, ha tuggat sig igenom för- och varmrätten, avnjuter man till sist den rakt igenom ljuvligt söta desserten och bara njuter. Skulle den underbara njutningen prövas och sättas på prov, i form av t ex barnaskrik, så hör det till den fiffiga saken att man enkelt och bekvämt kan återbörda ”efterrätten” till barnets föräldrar och själv sjunka in i en välförtjänt siesta och bara känna sig så helt nöjd med sig själv.

Man kan också få uppleva något av denna efterrättskänsla redan som förälder genom en liten eftersläntrande ”sladdis”. Jag fick först tre pojkar inom loppet av fyra år, vilket kan sägas vara en liten bedrift. De kom precis när jag var färdig med mina studier och hade börjat förvärvsarbeta. Det var med andra ord inte precis i en tid då jag kunde ägna huvuddelen av min tid och kraft åt avkomman utan då jag var väldigt absorberad av att lära mig det prästerliga hantverket från grunden. Till detta kom att jag under mina första år i aktiv prästtjänst dessutom blivit ombedd att skriva en bok om bildkonst och religion. Min fru, som redan hunnit etablera sig inom yrkeslivet, fick ta huvudansvaret för telningarna då.

Fortsättning publicerad 20080307